Aldrig mer ska jag någonsin tvivla på mig själv eller min absolut PERFEKTA häst! Att pappas ord faktiskt inte riktigt stämde (vi hade mer tid på oss än han trodde) gör inte att jag känner mig mindre glad för mitt beslut. För lyckan av att känna att jag äntligen KOMMIT ÖVER min rädsla för att försöka lyckas med någonting jag verkligen vill är helt enkelt obeskrivlig.
Jag erkänner att benen skakade när jag hade hoppat av en helt fantastiskt underbar, vacker, snäll, älskvärd, lydig samt ganska pigg Silver Dearest som glatt galopperade sista biten '(närmare 5 km) in i mål. Jag visste att jag, inom några minuter, skulle veta om vi, vårat lag, och absolut viktigast VI, Isa och jag, skulle bära eller brista. Snällaste Liselott Friederich fick hjälpa mig att springa upp för veterinären då jag kände att jag helt säkert skulle ramlat, eller möjligtvis spytt, i fall jag fått göra det själv (säger kontroll-freaket som aldrig innan låtit NÅGON, inte ens mamma, springa upp med en häst innan). Jag är så överdrivet lycklig just nu att ni knappt kan förstå. Det är nästan så att tårarna rinner nu när jag skriver det här.
Det kan verka helt oförståligt för någon som ridit ärevarv så många gånger att de praktiskt tagit skiter ut medaljer (förlåt för utrycket), men det kan vara ganska svårt att våga ta för sig när det ibland känns som att ingen någonsin trott på en. Känslan av att aldrig våga hoppas eller tro på sig själv kan vara stark MEN känslan av att, för en gångskull, ha en hel rad med människor som peppar en, och använder sin tid till att föröka hjälpa en, är starkare! Att ingå i ett lag. Att, för första gången, inte bara hoppas att det Mamma säger stämmer.
Nog kan Mammas och Pappas ord värma men på något, helt ologiskt plan, så antar man ( dum som man är) att deras ord endast kommer från ett komplicerat föräldrauniversum där allt ens barn gör är helt magnifikt.
Ni kan ju försöka ställa Er i min situation, då jag inte tror att jag är ensam. Vi är nog fler som någon gång känt oss sämre än alla andra utan att ha en värdig anledning till varför ( på andra plan också). Jag kanske låter lite självisk, men det känns som att orden måste fram! Ibland, när världen känns som mest emot en, när det känns som att allt går snett eller rent ut sagt åt helvete så kan en sådan "liten sak" som ett glad peppning från en person, eller en kram från en annan, betyda så mycket för ens självkänsla och ge en kraft att våga visa sitt sanna jag. Jag vet att jag länge till kommer förbli hyfsat ny i just denna krets av underbara mäniskor då de flesta hållit på med distansen sen långt innan jag var ens född (fanns världen ens då?). Men bara för att man kanske inte har lika mycket erfarenhet som andra betyder inte att man har mindre vilja än någon annan. Vi borde, som grupp och som individer, försöka peppa fler till att våga satsa, våga vara sig själva och våga TRO på sig själva. Inte bara för att vi själv vet hur stor effekt lite omtanke från andra kan ha på oss själva men också för att det känns bra att veta att någonting man har sagt kanske ger någon annan lite mer kraft till att klara av de hinder som den personen kanske har i sitt liv just nu.
Det är inte svårt att känna sig ynklig, korkad, STEL samt lika malplacerad som ett fingerdjur (det är ett djur, sök på internet bilden vägrar visa sig...) bland vackra kaniner när man konstant är omgiven av personer som man i princip idoliserar och behandlar med så mycket respekt man bara kan, utan att verka för jobbig. Det finns så mycket som man konstant försöker snappa upp och lära sig av alla dessa superhjältar i människo/hästform i världen att man nästan blir lite snurrig. När då man står där i tex det organiserade kaoset som är en distanstävling och antecknar varenda detalj som blir till oljan som driver denna stora energikrävande process så är det så underbart att få vara med och känna den överväldigane gemenskapen som finns. En sak är säker: INGENSTANS på jorden finns så mycket gemenskap som på en distanstävling! Från lagkompisen som håller i hästen, till mamman som tar av sadeln och de andra medhjälparna som börjar hälla vatten på hästen, eller passar på att kolla pulsen medan hästen börjar bli nedkyld. Ingenstans på jorden finns det så många människor som bryr sig om varandra att de, som en förståndig man berättade, till och med skulle offra sin egen chans till guld för att hjälpa en annan ryttare som ramlat av sin häst. I vilken annan sport som helst, berättade han, hade säkert de flesta sett de som en chans att slå en rival men inte i denna sport. Man måste se det för att verkligen förstå, men nog kan ni ana vilka sorters människor det är vi pratar om. Riktigt ärliga vardagshjältar som står upp i vått och torrt. Känslan av att verkligen, på riktigt få uppleva den samhörigheten är verkligen överväldigande.
Jag känner mig så hedrad att mina egna föräldrar orkar med mitt eviga dirigerande från gryning till kväll dessa dagar, men att några andra, som knappt överhuvudtaget känner mig, orkar använda sin dyrbara tid här på jorden till att hjälpa lilla mig är sannerligen en ära i sig! TUSEN TACK till alla Er som gjorde denna dag möjlig för mig! Ni är Änglar på Jorden och ni ska veta att jag finns om ni någonsin skulle behöva mig! Just say the word!