Senaste Inlägg

Till min drottning

Jag hade lite tråkigt när jag satt och skrev på min hemtenta till marinbiologikursen jag håller på med...

Fel dag

 
Fel dag, vilken idiot jag är... vara fel... Jaja... Dummare blir man väll inte... Jag tror jag håller på att bli rejält sjuk igen.. Mår bara piss.. sämst dag/ natt. Kan inte sova. Hjärnan är moln och regnbågar på samma gång.. orkar inte tänka... tankarna är flum... besvikelse och skam.. korkad... fel dag det är idag... vi får se om det går ändå..godnatt...

Fullspäckade dagar?

Efter ett av mitt livs mest ansträngande promenader (med en något mindre ansträngd häst) så har jag hunnit göra följande: lägga salva i Shahinas öga, fixa hennes täcke, leta fästingar på Nipeta, göra mig av med de fynd som fanns, gosa på en kanin, duscha, titta på en halv Tim Burton film, "äta middag"(blev inte så mycket ätande efter allt blod), leta katt ute i skogen med ficklampa, bära hem en tidigare vilsen, nu hyfsat lycklig, katt, leka med photoshop och slutligen tänka igenom hur fan jag ska hinna bli klar med min j*kla uppsats. Har några dagar till på mig i alla fall...  Vilket fullspäckat schema(?). Ändå finner man tid att sitta på den här hemsidan... eller vad det nu är.....haha.. Sämst..
 

Tankar kring Vasaritten den 11/8 - 2012

 
 
Anmälningstiden för årets Vasaritt löper ut om drygt två timmar och jag har fortfarande inte bestämt mig riktigt hur det blir...
Alternativen är : 
  1. Rida 80km på Silver Dearest 
  2. Rida tävling 50km på Silver Dearest 
  3. Rida tävling 50km på Shahina
  
Känns ju som att det är lite väl nära inpå för att ta en åtta på Isa, men samtidigt skulle det vara kul... Vasa är dock en ganska krävande bana. Hur länge bör man vänta mellan varje tävling egentligen om man tänker rida hyfsat fort? Det skulle vara trevligt att rida Shahina också i och för sig, men det är inte säkert att hon är helt bra i sitt öga tills dess (flugorna är fortfarande på). Det som verkar säkrast är nog alternativ 2.
 
Om jag inte kommer fram till något så anmäler jag nog Isa och mig för en 5 mil så kan man ju byta till någon av de andra två alternativen sen... 
 
 
Åsikter? Kommentarer? Hjälp! 
 
 
 

leka med photoshop...

uppenbarligen inte helt "färdig", det ser ni ju själva, men tyckte den var bra nog för stunden...En fin paus i skrivandet...  Ska åka till flygplatsen nu och hämta min bror som kommer hem från the old U.S of A idag!:)  
 
 
 
 

Prisutdelning

Ni får en liten smygtitt här på alla fina bilder som min älskade far tagit! Kommer fler inom kort! (Måste skriva lite mer på min uppsats först!) 

för den som undrade vad ett fingerdjur är...

Nämnde i inlägget "Endurance på riktigt" att jag kände mig lika fin som ett finger djur bland kaniner.. Ja, nu kan ni kanske få en bättre uppfattning om vad jag menade...
 
 
 
 
bilder lånat från: http://piedestalen.wordpress.com/2012/01/18/fingerdjur-i-narbild/

Bilder från Rimbo

Hittade lite bilder vi fastnat på från Rimbo hos både Bonnie:
http://teamkarlsson.blogg.se/
 
och från Ulrika Malm:
https://www.dropbox.com/sh/11g1ub16uywzj2v/syq3yGVmQf#f:_MG_2837.jpg
 
betydligt fler kommer sen från far min! :) 

Endurance på riktigt !

Definition of the word Endurance (noun):the ability or strength to continue or last, especially despite fatigue, stress, or other adverse conditions; stamina


- http://dictionary.reference.com/browse/endurance
 
Måste erkänna att jag är lite mör i kroppen idag efter gårdagens prestation. Och när jag säger "ganska" menar jag mycket. Och när jag säger mör menar jag inte typ lite dåsig med lite träningsvärk i benen utan stel som en 140-årig gammal skata som precis kört sin antika saab över grannens brevlåda, vejat för en vettskrämd katt och tillslut hamnat i ett djupt dike. Lite skamligt är det att jag med mina 17 år knappt kan resa på mig utan att det rymmer iväg några plågade stön. Men, trots alla blåmärken på benen och de sönderbrända armarna är jag visst jävlar en lycklig tjej! Hur kan jag undgå att vara det när tre glada hästar (en förklädd till känguru) går och betar i hagen (en som olyckligtvis fortfarande besväras onödigt mycket av insekter trots medel och täcke =Shahina) 
Det här är Endurance riding på riktigt !
 
Lite halv-suddig bild från Davids mobil. Kommer fler inom kort när pappa behandlat färdigt de drygt 700 bilderna som han tog innan/under/efter loppet. 
 
ZooOOOOOooAAAAAAOOOOOOOoooooooooooooOOOOOMMMmmmmm sa det när en spärr i mitt huvud släppte och jag insåg att jag bannemig visst skulle våga rida om någon "for a change". Jag hade blivit sur. Sur på mig själv och alla som inte trott på mig. Sur för att jag var för feg för att våga satsa. Sur för att alla trodde att jag var för feg för att satsa. Jag var sur för att jag inte litade på min häst. Sur för att vi tvingats rida i princip hela sista 20 km SJÄLVA ( med undantag för några få 5mils ryttare som så snällt uppdaterat mig på hur långt det var till nästa ekipage, ett STORT <3 på dom ) och sen blivit omridna av två ryttare precis på slut klämmen och jag hade  inte vågat följa efter dem. Jag blev sur när Pappa (med stort P)  berättade att jag >behövde< rida om dom två ekipagen  (som jag släppt förbi minuterna innan) för att vi skulle knipa lag- bronset. Jag blev sur och hörde mig själv säga ifrån. Jag tänkte banne mig INTE ge mig den här gången. Så vi satte av i ´gallop och, tro det eller ej, så red vi om dem!
Aldrig mer ska jag någonsin tvivla på mig själv eller min absolut PERFEKTA häst! Att pappas ord faktiskt inte riktigt stämde (vi hade mer tid på oss än han trodde) gör inte att jag känner mig mindre glad för mitt beslut. För lyckan av att känna att jag äntligen KOMMIT ÖVER min rädsla för att försöka lyckas med någonting jag verkligen vill är helt enkelt obeskrivlig.
  Jag erkänner att benen skakade när jag hade hoppat av en helt fantastiskt underbar, vacker, snäll, älskvärd, lydig samt ganska pigg Silver Dearest som glatt galopperade sista biten '(närmare 5 km)  in i mål. Jag visste att jag, inom några minuter, skulle veta om vi, vårat lag, och absolut viktigast VI, Isa och jag, skulle bära eller brista. Snällaste Liselott Friederich fick hjälpa mig att springa upp för veterinären då jag kände att jag helt säkert skulle ramlat, eller möjligtvis spytt, i fall jag fått göra det själv (säger kontroll-freaket som aldrig innan låtit NÅGON, inte ens mamma, springa upp med en häst innan). Jag är så överdrivet lycklig just nu att ni knappt kan förstå. Det är nästan så att tårarna rinner nu när jag skriver det här.
  
Det kan verka helt oförståligt för någon som ridit ärevarv så många gånger att de praktiskt tagit skiter ut medaljer (förlåt för utrycket), men det kan vara ganska svårt att våga ta för sig när det ibland känns som att ingen någonsin trott på en. Känslan av att aldrig våga hoppas eller tro på sig själv kan vara stark MEN känslan av att, för en gångskull, ha en hel rad med människor som peppar en, och använder sin tid till att föröka hjälpa en, är starkare! Att ingå i ett lag. Att, för första gången, inte bara hoppas att det Mamma säger stämmer.
    Nog kan Mammas och Pappas ord värma men på något, helt ologiskt plan, så antar man ( dum som man är) att deras ord endast kommer från ett komplicerat föräldrauniversum där allt ens barn gör är helt magnifikt.
       
   Ni kan ju försöka ställa Er i min situation, då jag inte tror att jag är ensam. Vi är nog fler som någon gång känt oss sämre än alla andra utan att ha en värdig anledning till varför ( på andra plan också). Jag kanske låter lite självisk, men det känns som att orden måste fram! Ibland, när världen känns som mest emot en, när det känns som att allt går snett eller rent ut sagt åt helvete så kan en sådan "liten sak" som ett glad peppning från en person, eller en kram från en annan, betyda så mycket för ens självkänsla och ge en kraft att våga visa sitt sanna jag. Jag vet att jag länge till kommer förbli hyfsat ny i just denna krets av underbara mäniskor då de flesta hållit på med distansen sen långt innan jag var ens född (fanns världen ens då?). Men bara för att man kanske inte har lika mycket erfarenhet som andra betyder inte att man har mindre vilja än någon annan. Vi borde, som grupp och som individer, försöka peppa fler till att våga satsa, våga vara sig själva och våga TRO på sig själva. Inte bara för att vi själv vet hur stor effekt lite omtanke från andra kan ha på oss själva men också för att det känns bra att veta att någonting man har sagt kanske ger någon annan lite mer kraft till att klara av de hinder som den personen kanske har i sitt liv just nu.
     Det är inte svårt att känna sig ynklig, korkad, STEL samt lika malplacerad som ett fingerdjur (det är ett djur, sök på internet bilden vägrar visa sig...) bland vackra kaniner när man konstant är omgiven av personer som man i princip idoliserar och behandlar med så mycket respekt man bara kan, utan att verka för jobbig.  Det finns så mycket som man konstant försöker snappa upp och lära sig av alla dessa superhjältar i människo/hästform i världen att man nästan blir lite snurrig. När då man står där i tex det organiserade kaoset som är en distanstävling och antecknar varenda detalj som blir till oljan som driver denna stora energikrävande process så är det så underbart att få vara med och känna den överväldigane gemenskapen som finns. En sak är säker: INGENSTANS på jorden finns så mycket gemenskap som på en distanstävling! Från lagkompisen som håller i hästen, till mamman som tar av sadeln och de andra medhjälparna som börjar hälla vatten på hästen, eller passar på att kolla pulsen medan hästen börjar bli nedkyld. Ingenstans på jorden finns det så många människor som bryr sig om varandra att de, som en förståndig man berättade, till och med skulle offra sin egen chans till guld för att hjälpa en annan ryttare som ramlat av sin häst. I vilken annan sport som helst, berättade han, hade säkert de flesta sett de som en chans att slå en rival men inte i denna sport. Man måste se det för att verkligen förstå, men nog kan ni ana vilka sorters människor det är vi pratar om. Riktigt ärliga vardagshjältar som står upp i vått och torrt. Känslan av att verkligen, på riktigt få uppleva den samhörigheten är verkligen överväldigande.
       Jag känner mig så hedrad att mina egna föräldrar orkar med mitt eviga dirigerande från gryning till kväll dessa dagar, men att några andra, som knappt överhuvudtaget känner mig, orkar använda sin dyrbara tid här på jorden till att hjälpa lilla mig är sannerligen en ära i sig! TUSEN TACK till alla Er som gjorde denna dag möjlig för mig! Ni är Änglar på Jorden och ni ska veta att jag finns om ni någonsin skulle behöva mig! Just say the word!  
 
 
Nu ska har jag ägnat några timmar, som jag egentligen borde ägnat till annat åt att skriva det här och jag ber om ursäkt för all överflödig text. 
 
Mamma, Pappa och David förtjänar tusen fler kramar än vad jag kan ge och Isa förtjänar ännu mer än så för lyckan som hon har gett mig den har senaste månaden. Jag älskar Er, mina hjältar, fighters, killer laget, i vått och tort. 
 
Med en hastighet på lite under 17 km/h och en bronsmedalj på väggen känns livet "ganska bra" just nu. Det här är bara början ska ni veta. Ni har inte sett det sista av oss: We'll be back!
 
 En av låtarna som nynnades på igår som gav mig styrka dom där sista 5 kilometrarna finns nedan!
 


Konsert

Idag har Davids kvartet konsert i Helgatrefaldighetskyrka klockan 18.00. Den som är intresserad av att njuta av lite ljuv musik är varmt välkommen!
   Är klar med slappandet för idag och ska iväg och rida en sväng på Isa! 
 
 
 

Vilken färg?

Hemma hos David efter en trevlig ritt ute i värmen. Mammas flugsprej, som hon gjort på egenhand, funkade suveränt på stackars Isa som oftast plågas anmärkningsvärt mycket av de små onda krypen!
Mamma har gett mig i uppdrag att skriva en lista över nya saker som behöver inhandlas innan lag-sm vid slutet av denna månad (inklusive nya stigbyglar och en fungerande martingal). Ett av de största problemen just nu är dock vilken färg allt ska vara... Ska jag fortsätta på det blåa spåret, och i så fall, med vilken extra färg (typ som Shahina brukar ha blått och limegrönt). Vit eller silver kanske? Vad tycker ni?

Ögontrubbel

Shahinas har blivit anfallen av små, bevingade, terrorister och nu är hennes ena öga svullet.Stackars princessan min... Lider med dig! :'C  Tvättat ut med koksaltslösning och satt på en flughuva, hoppas det hjälper... Tips?
 

Redigera är kul

Glasögonorm

Idag har jag hämtat upp mitt första par glasögon från affären. Glädjen är... obefintlig... men nog klarar jag mig!
 

På väg!

Sitter på bussen på väg till stan för att köpa skor med David! Och nej, taken är att skorna ska vara till honom, inte till mig. Men, man vet aldrig! Inte skulle jag säga nej till ett par nya jag heller...

Vuxenpoäng

Jag, en av de mest mörkrädda människorna på jorden ( som av någon konstig anledning älskar att vara vaken på natten?), lyckades överleva mitt stora tomma hus igår natt tack vare x antal disney-filmer och en hel del glass. Underbara David fick dock genomlida ett antal skräckslagna telefonsamtal. Dessa orsakades främst av att mitt hus knakar vilket klockan 2 på natten lätt skulle kunna antas vara stegen från ett blodtörstigt monster ( om man råkar vara en skrajsen 17-åring ). Som tur är kommer D hem igen från Gotland idag (snabbt va?) så ensamheten var kortlivad för den här gången. :)   
   Efter att ha sovit ovanligt länge så har jag spenderat dagen med att bland annat: måla naglarna(röda,grrrr), mata& och ge vatten till en massa djur, se på HIMYM på tv och tvätta kläder (wiiii?).  
 
Nu iväg och ta hand mina skönheter och rida en sväng!  
. 
 
P.S extra vuxenpoäng till mig för att jag kom ihåg att vattna rosorna ! ;) 
 
/e

Mycket gladare

Idag blev inte så illa som jag trott då underbaraste ELISA (!!!) åkte hit och red en sväng med mig och pollsarna. Blev en lång skritt-tur i värmen  med massor av catch up time då jag, lyckad som jag är, lyckades glömma stigläder (what?) och fick rida barbacka *slår sig i pannan*.  Dagen avlutades med något brända, men goda, veg. biffar med makaroner och ketchup ( borde öppna restaurang, jag vet).  
Nu ska jag se på film med telefonen i hand redo att bekämpa alla läskiga monster som kan tänkas smita in sig i mitt vardagsrum (katter och kaniner inte inkluderade).
 
  
Om ni också tänkt vara vakna i natt kan ni ju klicka in er på Elisas awseome blogg: http://muppelisa.blogg.se/  
 
Don't let the bedbugs bite ! 
 
 

Uppsalaritten

Tänkte att det kanske skulle vara roligt med lite bilder från i helgen men blogg.se har bestämt sig för att den inte vill ladda upp mina bilder...  Ni, mina damer och herrar, får därför vänta tills dess att jag lyckats fixa't. Då jag ändå lyckas få upp en och annan bild lär det bero på storlek? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Pappa och jag har redan konstaterat hur fotogenisk vår nya ängel är! Så otroligt vacker! <3 
Fler kommer inom kort ! ;) 

alone again

 
Känslan av att väckas kring klockan fyra på morgonen av att pojkvännen springer runt som en halshuggen kyckling i ett försök att fullborda sin >sista minuten< packning är  helt underbar. När personen i fråga dessutom bestämmer sig för att mumsa i sig ett ton knastriga flingor när man precis lyckats somna om så undrar man, någon kvartssekund, ifall singellivet egentligen är att föredra. Lyckligtvis försvann dessa känslor då man insåg att man i över 24 timmar kommer lämnas åt ensamhetens dystra plågor. Plötsligt känns krispiga cornflakes inte lika enerverande. Minuterna har släpat sig fram till ljuvliga klockan 05.45 och jag önskar att jag kunde sova. 
 
Låten nedan beskriver mina känslor ganska så exakt. 
 
 
 
 
 
 Det kan alltid bli värre trots allt!