Silver Dearest och jag red totalt ca 17 km (3 varv) i solnedgången. Mysigt! Shahinas ben var dock värre (flugbett) och hon fick stå över ett kast. Man kan inte få allt att gå sin väg hela tiden!
Borde gå och lägga mig nu innan jag somnar här på soffan.
Go'natt
h
Postad den 2012-08-28 @ 00:44:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (1)
Hade en riktigt mysig ritt med Silver Dearest idag på ca 16-17 kilometer i skritt, trav och gallop. Ritten gick främst ut på att testa fenderserna (en fender flera fendrar?) till Isas sadel som jag inte vågat prova sedan sist jag försökte. Idag lyckades jag äntligen, efter mycket om och men, få dom att passa! Isa börjar verkligen bli mycket gladare när vi ska ut i skogen själva. Det känns som att hon börjar lita på mig mer, vilket alltid är kul!
Shahina och jag tog ett "dressyrpass" på 1 h (inte inklusive uppvärmning och avskrittning). Började lite stelt på vänster men slutade ganska bra. Skänkelvikningar, gallopfattningar, ridning på volt och balansövningar stod på menyn. Vi tog det lungt och jag begärde inte så mycket av henne utan målet var främst att försöka mjuka upp henne lite, ha roligt och försöka få henne lite jämnare på volten. Roligt och okomplicerat!
Vi fick ett varmt välkomnande av både Nipeta och Shahina när vi kom tillbaka med Isa! :)
Postad den 2012-08-05 @ 23:57:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (0)
Som du säkert vet så är en sadelbock ett stort måste för alla Distansryttare som är mån om sin utrustning!
Om du är som mig och tycker det är kul med lite färg samt råkar ha en gammal träbock som står och skräpar hemma, eller om ni åker ner till affären och köper en ny, så är det här ett smidigt tips för dig! Välj gärna en som går att fälla ihop!
Steg 1: Köp, eller gräv fram, en sadelbock-aktig träpal och en vanlig sprayfärg från ex. Biltema ( jag valde lila, med det finns även en mängd andra färgen som blå, röd, vit, svart, mfl) Steg 2: Försäkra dig om att bocken någorlunda slät och ren
Steg 3: Ta med en hög gamla tidningar ut på gården och lägg dom som en matta på marken.
Steg 4: Placera bocken på din matta av tidningspapper.
Steg 5: Kontrollera vilken riktning vinden blåser och flytta på eventuella katter/pojkvänner/lerfigurer/kläder/hinkar/kaniner eller andra föremål som du inte vill ska bli täckta med färg.
Steg 6: Öppna sprayburken med en skrumejsel eller annat passande föremål.
Steg 7: Ställ dig i motvind och börja spraya försiktigt med burkens öppning mot bocken.
Steg 8: Byt sida.
Steg 9: Låt torka!
Steg 10: Klappa dig själv på axeln, efter det att du tvättat bort all eventuell färg som fastnat på dina händer.
Steg 11: Njut av din nya sadelpal
Det är plätt-lätt, blir hur läckert som helst och kostar inte lika mycket som en sadelbock av stål( som för övrigt brukar vara ganska tung)! Perfekt att ha på tävling, vid hagen eller i stallet och ryms lätt i bilen utan att ta plats från all annan nödvändig utrustning. Dom är även mycket mindre än dom av stål!
Snabbt, snyggt, billigt och kul!
Färgen är ljusare i verkligheten!
Postad den 2012-08-05 @ 16:55:29 Postad i kreativt | Kommentarer (0)
Mamma kom hem igår med lite nya prylar som vi kan ha med oss på tävling ( typ Vasaritten som är nu till helgen), vilket alltid är trevligt. Allt är i en fin enhetligfärg: lila! Det blev två, stora, nya vattenhinkar, en ny sadelbock av trä, en sprayfärg i lila ( till sadelbocken) och en ny svettskrapa!
Jag har nämligen bestämt att Isa, från och med nu ska ha lila och limegrön som färg på tävling osv osv. :) Dock måste fler lila artiklar införskaffas innan denna process blir fulländad så jag nöjer mig med limegrönt och blått ett litet tag framöver ... Tänkt köpa typ ett sånt här i biothane av antingen Runningbear eller Mia.. har inte bestämt än...
Om det är av runningbear så blir det en Smart bridle (antingen Caveson eller en vanlig Endurance). Fördelen med Runningbear är att det går att kombinera med min limegröna runningbear, dock finns det risk att beställningstiden är lång. Fördelen med Mia är att hon är otroligt hjälpsam, har oftast korta leveranstider och är riktigt pålitlig... Dock tror jag inte hon har kvar sina runningbear träns och då kan jag inte bygga ihop det nya tränset med mitt gamla..
I-lands problem på hög nivå. Det är dock ganska underhållande.
Måste också köpa en ny Coolback pad då det visat sig (konstigt va) inte funkar att ha två stycken på tre hästar.. Den blir i alla fall garanterat i lila( då det inte finns ljusgrön).
h
Postad den 2012-08-05 @ 16:32:31 Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Efter ett av mitt livs mest ansträngande promenader (med en något mindre ansträngd häst) så har jag hunnit göra följande: lägga salva i Shahinas öga, fixa hennes täcke, leta fästingar på Nipeta, göra mig av med de fynd som fanns, gosa på en kanin, duscha, titta på en halv Tim Burton film, "äta middag"(blev inte så mycket ätande efter allt blod), leta katt ute i skogen med ficklampa, bära hem en tidigare vilsen, nu hyfsat lycklig, katt, leka med photoshop och slutligen tänka igenom hur fan jag ska hinna bli klar med min j*kla uppsats. Har några dagar till på mig i alla fall... Vilket fullspäckat schema(?). Ändå finner man tid att sitta på den här hemsidan... eller vad det nu är.....haha.. Sämst..
Postad den 2012-07-25 @ 01:15:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (0)
Anmälningstiden för årets Vasaritt löper ut om drygt två timmar och jag har fortfarande inte bestämt mig riktigt hur det blir...
Alternativen är :
1. Rida 80km på Silver Dearest
2. Rida tävling 50km på Silver Dearest
3. Rida tävling 50km på Shahina
Känns ju som att det är lite väl nära inpå för att ta en åtta på Isa, men samtidigt skulle det vara kul... Vasa är dock en ganska krävande bana. Hur länge bör man vänta mellan varje tävling egentligen om man tänker rida hyfsat fort? Det skulle vara trevligt att rida Shahina också i och för sig, men det är inte säkert att hon är helt bra i sitt öga tills dess (flugorna är fortfarande på). Det som verkar säkrast är nog alternativ 2.
Om jag inte kommer fram till något så anmäler jag nog Isa och mig för en 5 mil så kan man ju byta till någon av de andra två alternativen sen...
Åsikter? Kommentarer? Hjälp!
Postad den 2012-07-24 @ 16:24:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (2)
Definition of the word Endurance (noun):the ability or strength to continue or last, especially despite fatigue, stress, or other adverse conditions; stamina
Måste erkänna att jag är lite mör i kroppen idag efter gårdagens prestation. Och när jag säger "ganska" menar jag mycket. Och när jag säger mör menar jag inte typ lite dåsig med lite träningsvärk i benen utan stel som en 140-årig gammal skata som precis kört sin antika saab över grannens brevlåda, vejat för en vettskrämd katt och tillslut hamnat i ett djupt dike. Lite skamligt är det att jag med mina 17 år knappt kan resa på mig utan att det rymmer iväg några plågade stön. Men, trots alla blåmärken på benen och de sönderbrända armarna är jag visst jävlar en lycklig tjej! Hur kan jag undgå att vara det när tre glada hästar (en förklädd till känguru) går och betar i hagen (en som olyckligtvis fortfarande besväras onödigt mycket av insekter trots medel och täcke =Shahina)
Det här är Endurance riding på riktigt !
Lite halv-suddig bild från Davids mobil. Kommer fler inom kort när pappa behandlat färdigt de drygt 700 bilderna som han tog innan/under/efter loppet.
ZooOOOOOooAAAAAAOOOOOOOoooooooooooooOOOOOMMMmmmmm sa det när en spärr i mitt huvud släppte och jag insåg att jag bannemig visst skulle våga rida om någon "for a change". Jag hade blivit sur. Sur på mig själv och alla som inte trott på mig. Sur för att jag var för feg för att våga satsa. Sur för att alla trodde att jag var för feg för att satsa. Jag var sur för att jag inte litade på min häst. Sur för att vi tvingats rida i princip hela sista 20 km SJÄLVA ( med undantag för några få 5mils ryttare som så snällt uppdaterat mig på hur långt det var till nästa ekipage, ett STORT <3 på dom ) och sen blivit omridna av två ryttare precis på slut klämmen och jag hade inte vågat följa efter dem. Jag blev sur när Pappa (med stort P) berättade att jag >behövde< rida om dom två ekipagen (som jag släppt förbi minuterna innan) för att vi skulle knipa lag- bronset. Jag blev sur och hörde mig själv säga ifrån. Jag tänkte banne mig INTE ge mig den här gången. Så vi satte av i ´gallop och, tro det eller ej, så red vi om dem!
Aldrig mer ska jag någonsin tvivla på mig själv eller min absolut PERFEKTA häst! Att pappas ord faktiskt inte riktigt stämde (vi hade mer tid på oss än han trodde) gör inte att jag känner mig mindre glad för mitt beslut. För lyckan av att känna att jag äntligen KOMMIT ÖVER min rädsla för att försöka lyckas med någonting jag verkligen vill är helt enkelt obeskrivlig.
Jag erkänner att benen skakade när jag hade hoppat av en helt fantastiskt underbar, vacker, snäll, älskvärd, lydig samt ganska pigg Silver Dearest som glatt galopperade sista biten '(närmare 5 km) in i mål. Jag visste att jag, inom några minuter, skulle veta om vi, vårat lag, och absolut viktigast VI, Isa och jag, skulle bära eller brista. Snällaste Liselott Friederich fick hjälpa mig att springa upp för veterinären då jag kände att jag helt säkert skulle ramlat, eller möjligtvis spytt, i fall jag fått göra det själv (säger kontroll-freaket som aldrig innan låtit NÅGON, inte ens mamma, springa upp med en häst innan). Jag är så överdrivet lycklig just nu att ni knappt kan förstå. Det är nästan så att tårarna rinner nu när jag skriver det här.
Det kan verka helt oförståligt för någon som ridit ärevarv så många gånger att de praktiskt tagit skiter ut medaljer (förlåt för utrycket), men det kan vara ganska svårt att våga ta för sig när det ibland känns som att ingen någonsin trott på en. Känslan av att aldrig våga hoppas eller tro på sig själv kan vara stark MEN känslan av att, för en gångskull, ha en hel rad med människor som peppar en, och använder sin tid till att föröka hjälpa en, är starkare! Att ingå i ett lag. Att, för första gången, inte bara hoppas att det Mamma säger stämmer.
Nog kan Mammas och Pappas ord värma men på något, helt ologiskt plan, så antar man ( dum som man är) att deras ord endast kommer från ett komplicerat föräldrauniversum där allt ens barn gör är helt magnifikt.
Ni kan ju försöka ställa Er i min situation, då jag inte tror att jag är ensam. Vi är nog fler som någon gång känt oss sämre än alla andra utan att ha en värdig anledning till varför ( på andra plan också). Jag kanske låter lite självisk, men det känns som att orden måste fram! Ibland, när världen känns som mest emot en, när det känns som att allt går snett eller rent ut sagt åt helvete så kan en sådan "liten sak" som ett glad peppning från en person, eller en kram från en annan, betyda så mycket för ens självkänsla och ge en kraft att våga visa sitt sanna jag. Jag vet att jag länge till kommer förbli hyfsat ny i just denna krets av underbara mäniskor då de flesta hållit på med distansen sen långt innan jag var ens född (fanns världen ens då?). Men bara för att man kanske inte har lika mycket erfarenhet som andra betyder inte att man har mindre vilja än någon annan. Vi borde, som grupp och som individer, försöka peppa fler till att våga satsa, våga vara sig själva och våga TRO på sig själva. Inte bara för att vi själv vet hur stor effekt lite omtanke från andra kan ha på oss själva men också för att det känns bra att veta att någonting man har sagt kanske ger någon annan lite mer kraft till att klara av de hinder som den personen kanske har i sitt liv just nu.
Det är inte svårt att känna sig ynklig, korkad, STEL samt lika malplacerad som ett fingerdjur (det är ett djur, sök på internet bilden vägrar visa sig...) bland vackra kaniner när man konstant är omgiven av personer som man i princip idoliserar och behandlar med så mycket respekt man bara kan, utan att verka för jobbig. Det finns så mycket som man konstant försöker snappa upp och lära sig av alla dessa superhjältar i människo/hästform i världen att man nästan blir lite snurrig. När då man står där i tex det organiserade kaoset som är en distanstävling och antecknar varenda detalj som blir till oljan som driver denna stora energikrävande process så är det så underbart att få vara med och känna den överväldigane gemenskapen som finns. En sak är säker: INGENSTANS på jorden finns så mycket gemenskap som på en distanstävling! Från lagkompisen som håller i hästen, till mamman som tar av sadeln och de andra medhjälparna som börjar hälla vatten på hästen, eller passar på att kolla pulsen medan hästen börjar bli nedkyld. Ingenstans på jorden finns det så många människor som bryr sig om varandra att de, som en förståndig man berättade, till och med skulle offra sin egen chans till guld för att hjälpa en annan ryttare som ramlat av sin häst. I vilken annan sport som helst, berättade han, hade säkert de flesta sett de som en chans att slå en rival men inte i denna sport. Man måste se det för att verkligen förstå, men nog kan ni ana vilka sorters människor det är vi pratar om. Riktigt ärliga vardagshjältar som står upp i vått och torrt. Känslan av att verkligen, på riktigt få uppleva den samhörigheten är verkligen överväldigande.
Jag känner mig så hedrad att mina egna föräldrar orkar med mitt eviga dirigerande från gryning till kväll dessa dagar, men att några andra, som knappt överhuvudtaget känner mig, orkar använda sin dyrbara tid här på jorden till att hjälpa lilla mig är sannerligen en ära i sig! TUSEN TACK till alla Er som gjorde denna dag möjlig för mig! Ni är Änglar på Jorden och ni ska veta att jag finns om ni någonsin skulle behöva mig! Just say the word!
Nu ska har jag ägnat några timmar, som jag egentligen borde ägnat till annat åt att skriva det här och jag ber om ursäkt för all överflödig text.
Mamma, Pappa och David förtjänar tusen fler kramar än vad jag kan ge och Isa förtjänar ännu mer än så för lyckan som hon har gett mig den har senaste månaden. Jag älskar Er, mina hjältar, fighters, killer laget, i vått och tort.
Med en hastighet på lite under 17 km/h och en bronsmedalj på väggen känns livet "ganska bra" just nu. Det här är bara början ska ni veta. Ni har inte sett det sista av oss: We'll be back!
En av låtarna som nynnades på igår som gav mig styrka dom där sista 5 kilometrarna finns nedan!
Postad den 2012-07-23 @ 01:23:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (3)
Hemma hos David efter en trevlig ritt ute i värmen. Mammas flugsprej, som hon gjort på egenhand, funkade suveränt på stackars Isa som oftast plågas anmärkningsvärt mycket av de små onda krypen! Mamma har gett mig i uppdrag att skriva en lista över nya saker som behöver inhandlas innan lag-sm vid slutet av denna månad (inklusive nya stigbyglar och en fungerande martingal). Ett av de största problemen just nu är dock vilken färg allt ska vara... Ska jag fortsätta på det blåa spåret, och i så fall, med vilken extra färg (typ som Shahina brukar ha blått och limegrönt). Vit eller silver kanske? Vad tycker ni?
Postad den 2012-07-07 @ 23:01:00 Postad i Snackis Stund | Kommentarer (0)
Shahinas har blivit anfallen av små, bevingade, terrorister och nu är hennes ena öga svullet.Stackars princessan min... Lider med dig! :'C Tvättat ut med koksaltslösning och satt på en flughuva, hoppas det hjälper... Tips?
Postad den 2012-07-06 @ 23:12:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (1)
Tänkte att det kanske skulle vara roligt med lite bilder från i helgen men blogg.se har bestämt sig för att den inte vill ladda upp mina bilder... Ni, mina damer och herrar, får därför vänta tills dess att jag lyckats fixa't. Då jag ändå lyckas få upp en och annan bild lär det bero på storlek?
Pappa och jag har redan konstaterat hur fotogenisk vår nya ängel är! Så otroligt vacker! <3
Fler kommer inom kort ! ;)
Postad den 2012-07-04 @ 06:13:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (0)
When God created the horse, he said to the magnificent creature: I have made thee as no other. All the treasures of the earth shall lie between thy eyes. Thou shalt cast thy enemies between thy hooves, but thou shalt carry my friends upon they back. Thy saddle shall be the seat of prayers to me. And thou fly without any wings, and conquer without any sword.
- The Koran
Postad den 2012-06-25 @ 21:57:00 Postad i Hästarna | Kommentarer (0)
Nog har man varit liten någon gång! (Kom ihåg att Dixie inte var mer än 155 cm hög i manken) En riktigt gammal bild från när jag var ca 10 år ung (och inte många cm över havet).
'
Måste erkänna att tårarna börjar komma bara jag ser den här bilden... Vet inte om det är en bra eller dålig sak att Nipeta luktar EXAKT som Dixie gjorde (vilket är ganska konstigt då det är en väldigt speciell och underbar doft.) Shahinas doft är helt annorlunda(men underbar den med). Som skillnaden mellan tulpaner och rosor (endast utifrån doft)! Det är dessutom nästan lite hemskt hur lika de är(i sätt).
För dig som inte vet : Manken = högsta punkten på hästens rygg...
Dixie, du som var min första egna häst (eller egentligen den första häst som jag och mamma haft tsm...). Jag kommer alltid att sakna dig. Du min vackra Prins.
Postad den 2012-04-26 @ 19:25:32 Postad i Hästarna | Kommentarer (1)
Vaknade säkert 1000-gånger i natt av mardröm efter mardröm vilket, av någon anledning, resulterade i en något mörbultad och trött Elanor. Jag hostar som en tok och orkar inte börja beskriva hur mitt huvud känns just nu... Min rygg värker, jag borde plugga men varken huvudet eller kroppen lyder. Varje gång jag sväljer sticker det till i nacken och ryggen, är det dåligt? Känns som jag sovit på en igelkott!
Värre dagar har man haft, men inte många!
Vaknade vid ett tillfälle efter en av de i särklass läskigaste mardrömmarna i mitt liv, nästan i tårar, då vi fortfarande inte hittat min framtida drömhäst. Det hemska är att när jag väll vaknat så insåg jag att det stämde...
Jag älskar Shahina, tro inget annat, men det skulle vara så roligt att få chansen att komma ut på banorna igen utan att behöva oroa sig lika mycket över gamla ben (och en desto mer ivrig vinnarskalle). Jag vill så otroligt mycket, och jag känner att jag gärna vill komma längre än vad man kanske skulle klara nu med en häst som är lite mer till åren. När man har en häst som är 20 bast så vill man faktiskt inte behöva oroa sig om att man inte hinner med allt vad man vill hinna med innan man slutar vara Young Rider... Självklart förstår jag väll att man inte bara kan "tuta och köra" med en yngre häst ( snarare raka motsatsen då man kanske vill ta hand om dom där unga benen;) ) men att ändå kunna planera framåt lite, kunna hoppas på att vinna, och att inte känna att de bästa åren redan är "passé". Jag vill så mycket, och jag vill inte att mina drömmar ska skada någon av mina hästar. Jag borde för tusan vara stolt över att hon ändå hållt så länge som hon gjort, utan att försöka pressa henne.
Men det är klart, Shahina har ingen lust att pensioneras, men det kanske skulle kännas bättre när den dagen kommer att man inte liksom släpperallt och börjar om utan redan kan.. fortsätta ändå...? Det skulle kännas betydligt jobbigare för mig att behöva "byta ut" en av mina älsklingar i jämföresle med det som skulle vara aktuellt idag: att helt enkelt få "en till" älskling. Då kan jag lugnt och stillsamt ta en dag i taget med vackra Shahina samtidigt som jag kan planera och kanske till och med komma lite längre med en ny liten stjärna. Då försvinner helt plötsligt all press, och jag får en chans att komma så långt som jag alltid hoppats...
Nu tänker ni säkert:
"Men, Nipeta då? Har du glömt bort henne?"
och då är svaret givetvis:
" Nej, det har jag verkligen inte gjort! Men Nipetas tävlingskarriär har inte ens börjat och jag vill gärna ha en häst som jag kan rida lite längre sträckor på idag!"
Ett mellanting helt enkelt! En häst för den lite närmare framtiden ... Jag vill kunna utvecklas, men det betyder inte att tänker sätta mina hästars välmående i andra hand...
(Man är ju bara young-rider tills man är 21, och det vill jag gärna ta vara på.)
Mamma vill ju dessutom, självklart, också rida, dettamåste ni komma ihåg! Och som det är nu så skulle en till häst snarare lösa många konflikter av "vem rider vem och när". Nipeta har ju dessutom nästan blivit helt mammas häst sen Dixie gick bort ( det skulle ju vara hur orättvist som helst om jag fick en och en halv häst och hon en 1/2! Då blev det så helt enkelt... ) Det börjar bli lite trångt med en häst som kan tänkas tävla högre på två personer när båda vill...
Vi visste ju inte att Dixie tänkte gå bort när vi köpte Nipeta! Så vi visste inte att vi skulle ställas inför det här dilemat! (Kom ihåg nu att jag var ju faktiskt den som red Nipeta mest innan han blev riktigt dålig... Man hinner fästa sig på typ 9 månader...)
(Dessutom: Jag vet inte hur det är för ditt hjärta men för mig finns det nog med plats att älska tre hästar samtidigt)
Jag är mer än villig att lägga ner tiden, det vet jag. Dessutom kommer jag ha mer tid nu, efter sommarn, i skolan! (wiiiiipiiie)
'
Vilket dilemma! Men ja,om ni känner någon som har en ca 6-7+ årig häst(beroende på hur mycket hästen gjort så är åldern mindre viktig.) som gärna har några mil i bagaget eller är i någorlunda bra form, så kan jag lova att ge den massor av kärlek, stora boxar med mycket utevistelse (innackorderade i ett litet och fint{läs helt underbart} stall längs banvallen/ några kilometers skritt från Akademistallet{läs ridhus} ) , sommarhagar med arabpolare (här hemma hos oss), ridning så många gånger i veckan som den behöver (på banvallen, i stadskogen, i Hågadeln/Nåsten och i ridhuset) och massor med skratt på och av distansbanan.
'
Hästen får gärna tycka om dressyr/ hoppning, men inget stort måste (lika nyttigt som kul) och bör anses vara lämpad för distans (behöver inte vara renrasig arab, men gärna då man brukar hålla sig till det man kan) . Jag tycker om allround hästar helt enkelt, men målet är distans....
Om du känner någon med en sådan häst, som är till salu, så får du gärna säga till!
Jag kommer att älska den personen i all oändlighet! <3 :)
'
'
Dagens må bra musik (behövs)!:
Nu tänker jag försöka läsa lite biologi, önska mig lycka till (kommer behövas...)
/Ella
Postad den 2012-04-16 @ 12:39:02 Postad i Hästarna | Kommentarer (1)
